Skulle ju återkomma till mitt problem där i Göteborg hade jag ju lovat i ett tidigare inlägg ... Och här kommer det!

VARNING: Aaaaaaaslångt inlägg!!! 100 poäng till den som orkar, har lust och ja, tar sig igenom allt ;P

Jag skulle ju alltså åka från Rebecka på Tjörn till Lisa och Julio i Göteborg. En resa på kanske 50 minuter. Notera: 1 byte(!). Det skulle jag då göra själv, hmm, hur skulle det gå? Ok. Det var inte riktigt det som var grejen. Eller jo, lite. För jag inser då på vägen att jag dagen innan lämnat både börs och mobil i Lisas väska (som befinner sig i Göteborg) och är nu helt utan möjligheter att få tag på henne, eller någon annan för den delen. Inte kan jag betala nåt om nåt skulle hända - till exempel om busskortet skulle få för lite pengar eller nåt - jag visste ju inte hur mycket de skulle ta för de två bussturerna till Göteborg.

Och såklart ska jag ha lite pengar på busskortet. Skit. Blir nervös att jag ska stanna i Stenungssund (där bytet var) och inte kunna ta mig till Göteborg. Turligt nog så kommer jag ändå till Göteborg, men jag vet ju inte vars Lisa och Julio är ...

NU kommer jag till grejen: Jag var ju tvungen att gå och fråga nån om en telefon. Så jag går in på närmaste Pressbyrå och frågar så trevligt om jag får låna en telefon, eftersom jag oturligt nog råkar ha båda hos en kompis här i Göteborg. Så får man lite otrevligt tillbaka till svar att: Nej, det går inte för sig, vi lånar inte ut telefonen. Det finns telefonautomater att använda." Men hallå? Är ni döva? Jag sa ju nyss att jag inte har några pengar på mig heller, smartoxar! Typ. Inte en enda indikation till att hjälpa nåt mer.

Så jag går ju vidare till nå bussbiljettköpsställe (tror jag att det var) och berättar mitt dilemma så trevligt jag bara kan. Och lika otrevligt och skarpt så säger de att de inte kan låna ut en telefon till mig och att jag får gå till en telefonautomat istället. Men snälla människor, är ni helt pantande? Om man precis sagt att man inte har varken pengar eller mobil på sig, så ger man ju inte rådet att gå till en telefonautomat! Gud! Hade jag haft pengar, så hade jag ju gjort det, smartisar! Inte heller bussbiljettsäljarmannen gör någonting mer för att hjälpa mig. Som om jag var nån himla tjuv, som var ute efter att sno en massa pengar från deras "telefonkonto" eller varför inte sno hela telefonen när jag ändå höll i den liksom ... Gudars! Vad är det med Sverige? Helt stela och helt stört "vi följer alltid vad vi blivit tillsagda, och det står i våra papper att vi inte får låna ut telefonen till NÅN", och helt idiotiskt misstänksamma. Ok, man ska väl vara uppmärksam, men snälla. Detta är ju extremt.

Mitt enda val är då att fråga nån helt random person mitt på Nils Erikssons tågstation. Frågar en dam, men hon har ju naturligtvis ingen mobil på sig.

Så frågar jag en man som står vid en fotoautomat och väntar på bilder. Och all cred ska gå till denne supertrevlige man. Jag drar mitt dilemma ännu en gång och frågar om jag får låna hans mobil. Och han ba: "Ja, men absolut! Inga problem! Så drar han ba upp mobilen ur fickan och ger den till mig. Jag ringer Lisa, men hon svarar ju naturligtvis inte. Jag ringer (efter hans förslag) till min egen mobil, som Lisa borde ha. Inget svar (väntat: Lisa ser ett okänt nummer ringa på MIN mobil, kanske inte toppväntat att det skulle vara jag ...). Så ringer jag pappa. Ber honom ringa upp på numret jag ringer ifrån, och mannen bredvid bara: "Nej, men han behöver inte ringa upp! Det spelar ingen roll (om det går pengar från hans mobil alltså)." Men pappa ringer ändå upp och jag ber honom ringa Lisa tills han får tag på henne och kan säga vart jag är. Mannen ber mig snällt om jag kan kolla om det kommer några bilder från fotoautomaten vi står vid (han väntade ju på sina bilder) och går och fotar sig i den andra fotoautomaten. Där står jag med hans mobil i handen; han litade fullständigt på att jag inte skulle sno den (älskar folk som kan lita på andra så, och inte måste vara sådär misstänksamma hela tiden). Naturligtvis skulle jag ju aldrig ens tänka tanken på att sno den och det gör det bara så nice att veta att det finns folk som litar på människor och så att det verkligen blir så ärligt tillbaka.

Så ringer jag Lisa ännu en gång och får tag på henne(!). Vi bestämmer vart vi ska ses och mitt stora dilemma är löst. Mannen kommer tillbaka (hans andra fotoomgång var nog mer lyckat, troligtvis får han nog sina bilder till slut, jag vet inte riktigt) och jag tackar så supermycket för lånet och hans hjälp. Han säger supertrevligt: "Ingen fara, hoppas det löser sig för dig!"

Sådana människor skulle jag vilja se mer av i Sveriges samhälle! Åh, vad man blir glad av sådana glada och übertrevliga personer! Många personer i Sverige borde följa denne mans exempel och inte vara så himla misstänksamma, utan istället försöka hjälpa personer. Istället för att säga otrevligt: "Nej, vi lånar inte ut vår telefon." så kan man ju säga trevligt: "Nej, jag är ledsen, vi har regler som säger att vi inte får låna ut vår telefon till någon, pga säkerhetsrisker, men jag kan försöka hjälpa dig ändå. Du kan ju ta min mobil." Jag menar: Herregud! Är han så fattig att han inte kan låna ut sin mobil till en behövade ung tjej? Han är en arbetande svensk, som säkerligen inte har särskilt stora bekymmer med varken vanlig ekonomi eller telefonbetalning. Trevlig kan man i vilket fall som helst vara. Så skärp er alla människor som känner att ni tillhör "otrevlig, ohjälpsam och snål"-gruppen.

Det känns som om det finns en otroligt skillnad mellan exempelvis Spanien och Sverige här: Jag tror att om detta dilemma hade uppenbarat sig i Spanien, så hade det inte varit något som helst problem. Det är inte samma pinsamhet över att fråga nån random människa, och dessutom hade de säkert inte varit lika hårda med regeln om att inte låna ut telefoner ... Dock, hade jag varit i Spanien med detta dilemma, så hade jag absolut frågat nån random. Spanjorer är så pass öppna och vill oftast hjälpa till. Man måste ju bara älska Spanien för det :)

Jaja, nu tror jag att jag har sagt ungefär vad jag ville ha sagt. :)

See ya!