Nåt man tydligt lägger märke till är att jobblivet inte är samma här som i Sverige. I Sverige har man som "undersåte" mer att säga till om, vi kan lättare säga emot eller rent av kaxa mot vår chef utan att lida minsta av det. Känner att det är både bra och dåligt. Man får säkert ett tryggare och mer bekvämt arbetsliv i Sverige, men ibland är vi kanske lite för slappa eller har lite för lite respekt inför chefen, som trots allt är just det - vår boss. 

 

Här får man jobba hårdare för mindre lön och under strängare arbetsförhållanden. Exempelvis är stubinen till att bli avskedad inte ens nära lika lång som i Sverige. I Sverige kan vi i princip bete oss nästan hur som helst, försova oss, frånvara från jobbet, kaxa osv. utan att få sparken, för att vi nånstans har en arbetstrygghet i och med kontrakt och avtal som vi har i Sverige.

 

Här skriver vi också på kontrakt, men himlarns alltså. Vet inte hur många som blivit sparkade eller fått varning om att få sparken här på Nomads till exempel sedan jag började (knappt 2 månader sedan). 3 personer har fått sparken och 1-2 har varit lite i hetluften. Det är rätt många på knappt två månader kan jag känna. 

 

På restaurangen jobbar man ofta övertid (jag vet att restaurang-branschen i allmänhet ofta är så) och chefen är The Boss så att säga och det märks när han/hon kommer in och jobbar (en man inne i köket för kockarna och mig som Kitchen Hand och en kvinna bland serveringspersonalen). Steget emellan arbetare och chef är så mycket längre och det finns inget som heter "rätt till lunchrast en halvtimme/fyrtiofem minuter under ett åttatimmarspass" etc., no way.

 

Och jag kan acceptera mycket av det för att jag är i deras land nu och jag måste ju rätta mig enligt deras regler och visa respekt gentemot landet. Men. Vara trevlig och visa respekt mot sina medarbetare tycker jag att man kan göra vare sig man är chef eller undersåte. Och i onsdags fick jag nog. För jag vet inte vilken gång i ordningen begärde min chef mig att stanna kvar längre och jobba. Om ni inte föreställt er det redan, så är Kitchen Hand-jobbet inte en dans på rosor. Det är många gånger väldigt slitsamt - tunga lyft ur icke-ergonomiska positioner, varma stekpannor, slamrigt och väldigt stressigt. Man hinner inte med lunch och knappt att gå på toa. Man jobbar oftast fullt ös hela tiden för att få undan disk/få ut fler rena tallrikar och bestick och stoppa in matvaror i kylen när de anlänt. Byta soppåsar och sopa golv. Glamoröst? Oo nej, men ett jobb är det. Ett träningspass med lön om man vill se det positivt. Man är inte sådär jättepepp på att stanna kvar ännu längre när man jobbat från 8-16, när senaste pausen och matintaget var kl. 7 på morgonen. Man är i allmänhet apless och supertrött och egentligen-hungrig-fast-man-typ-slutat-känna-det-för-kroppen-har-gått-in-i-"pre-svältstadiet" (ni förstår nog) vid 16-snåret. Vill inte klaga, men man är rätt slut. Och inte särskilt mottaglig för respektlösa order om att stanna kvar och jobba. 

 

De gånger det hänt har jag typ kokat inombords för att jag är så himla arg på bristen på respekt och tröttheten späder ju på det enormt. Att bara förvänta sig att jag ska stanna längre när jag varken ätit lunch eller gått på toa under hela dagen för jag har jobbat konstant hela tiden. Nånstans får det vara nog. Om du vill att jag ska jobba utöver den tid du redan schemalagt mig för, och det vidare utan mat, då kan du banne mig visa större respekt och fråga mig snällt om jag skulle kunna stanna lite till. Då hade jag lätt gjort det. Stannat och hjälpt så länge det behövdes. Men att bara beordra mig att stanna. Chef eller inte! Men jag har inte sagt nåt (för det här är ju som sagt inte Sverige), förrän i onsdags. Då gav han den ordern igen och jag fick nog. Så jag gjorde det jag skulle, sedan gick jag fram till honom och sa att, om han vill att jag ska stanna längre så får han gärna fråga mig. Då har jag inga problem med det, för jag förstår att han ibland behöver extra hjälp med disken. Men att bara förvänta sig (helt respektlöst) att jag ska stanna kvar tycker jag inte är okej, då blir jag arg. Och det hjälpte förhoppningsvis. Han mjuknade och sa att visst kunde han fråga mig i fortsättningen, absolut. Och jag lämnade restaurangen med en aning skuldkänslor över att jag klagat på något, men också glad över att jag vågade säga det, vågade berätta för honom att jag inte var okej med det han gjorde i hänsynslöshet och brist på respekt. 

 

Han jobbar inte måndagar, så jag vet inte hur det blir nu. Om han ger mig mer respekt eller om han tycker att jag är vek som klagar. Får väl se imorgon eller på onsdag. Jag tänker i alla fall försöka vara glad och jobba på det bästa jag kan och mer än så kan jag ju typ inte göra. Den taktiken körde jag i alla fall idag och det gick superbra (fick dessutom mat två gånger idag, vad hände där?) så får väl hoppas att det konceptet håller. 

 

The End på ett megalångt inlägg. God natt!