Okej, det var verkligen att ta i med den rubriken. Men jag och Emma har verkligen kämpat på med träning idag. Jag har sprungit skogens stigar (och inte stigar, ibland genom områden av bara träd, träd, träd) på jakt efter kontroller - orienterat alltså. Varma sv både träning och sol for vi sedan och badade i havet. Superhärligt, solen sken återigen så somrigt, så somrigt. Så bytte vi rappt badkläderna mot träningskläder igen, och for och spelade innebandy med KRIK, non-stop i två timmar. Vi var så få att vi inte hade råd med några avbytare. Värmen var total och det var nästan omöjligt att släcka törsten.

Nu är min kropp i princip utslagen. Handen ömmar en aning efter en träff av en hårt (men ack så oskyldigt) slagen innebandyboll. Benen är rispiga av skogsris och jag är så trött att jag knappt orkar skriva det här. Kan inte låta bli att tycka att det känns lite rough och äventyrligt. Som något slags bevis på att jag verkligen gett allt. Nu ska jag vila upp mig. Tills imorgon. Kanske får det bli en vilodag. Vi får se.

Har premiärbadat för säsongen. På riktigt alltså. Spanien gills inte. I maj, i en norrländsk sjö, i Sverige, med solnedgången skinande över simtagen. Hur skönt som helst, helt ärligt talat. Bastu har jag också badat. Och grillat pinnbröd i 100 år. Spelat fotboll med megastor fotboll, spelat sommarkänsloframbringande brännboll och ropat fram spontana, chansade svar i en på tok för svår frågesport. Allt detta med ett gäng alldeles underbara människor, medan solen tittat på, länge, länge. Ända tills den byttes ut mot en stor fullmåne. Jag kan inte säga tills det blev mörkt, för det blev det aldrig. Natten var och är fortfarande så där underbart, vackert, trolskt, norrländskt ljus med fåglar kvittrande i luften. Det kändes som sommar ikväll. Det var nog det.